Filmdagbok
Jag ska alltså börja med en filmdagbok! Det kan bli mycket spännande, vad händer i mitt liv under ett års tid?! Impulser i massor och därmed mångamånga dumheter. Kanske ska jag försöka stå för mitt ord, och verkligen ta tag i det här.. kanske ska jag verkligen göra en filmdagbok. Om SVT inte skulle gilla den kan jag ju på äldre dar kanske ha nytta av den. "Det här mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn kallas livet. Det är så här det ska vara!" I vilket fall som helst, ska jag nog ge det en chans.. hoppas bara på att farbrodern lånar ut sin kamera.
Sjuk
Nya tappra tag
Nya tappra tag!
Magen ska fixas
Penningen ska fixas
Självförtroendet ska fixas...
Det är mycket att fixa, men jag har tjuvstartat med självförtroendet och imorrn börjar penningfixeriet!
Tankar. Känslor. I MASSOR!
Jag vill bli älskad som vilken människa som helst, ovillkorligt. Det ska inte spela någon roll vilka diagnoser man har, hur man mår eller känner sig. Det som ska spela roll är vem du är, vem du vill vara, vem du kommer att bli. Ta bort allt det andra. Gå igenom det här med mig, för att du älskar mig, vad som än händer.
Jag funderar på tok för mycket, jag tittar bakåt och inser att helvete vilken besvikelse jag är. Jag försöker titta framåt, men det är ett stort svart moln, ett frågeteckensmoln. För jag har inte en aning om vad som händer eller vad som kommer hända, jag vet inte vad jag måste göra, och vad jag borde låta bli. Jag försöker se mig själv med positiva ögon, försöker hitta vad som är bra med mig.. men förskönar jag det hela?!
Jag är i desperat behov av stöd och närhet..
...
Gör sånt som vi absolut inte borde göra.
Låter världen runt omkring leva vidare,
medan vi trycker på paus.
Det gör ont när dropparna glider ner för rutan,
när man tittar ut och allt är svart.
Det påminner om det som varit, som aldrig får bli igen.
Saknar det man hade då, som trots allt gav lite tröst.
Vi går och lägger oss, bryr oss inte längre.
Höstdvala
Fly med mig?
Nu är han här och knackar på min axel igen. För tillfället orkar jag inget mer, orkar inte vara kvar.. kan vi inte fly någonstans du och
jag?!
Ush tvi och blä.. jag går o lägger mig igen
Jag ringde arbetsförmedlingens enhet för unga funktionshindrade för att försöka lite, men de vill ha min utredning.. som inte är fullständig än.
Kort sagt
Helgen har varit okej, jag har sysselsatt mig och varit runt. Fredagen tillbringades i Bandhagen och på ett av haken. Dansa, umgås och träffa nytt folk. Mycket trevligt. Gårdagen tillbringades med faster m familj, god vän och mor. Trots att jag försöker hålla mig sysselsatt får jag den där känslan av sorg och förlust i kroppen, men har jag egentligen förlorat något? Jag vet inte, jag är inte helt säker. Vi låter det vara, lägger undan det, låter det vila. Jag har ett mål just nu, och det räcker gott och väl.
Magvägran
Jag har kommit på det! Min mage vägrar så fort det inte har med fett att göra, idag blev det en finfin pizza dock med lite grönt på.. men pizza som pizza. Och jag mår illa bara jag tänker på det, fan va tjock jag blivit! Nej ush så får man inte tänka, för första gången i mitt 21 åriga liv, ligger jag på normal enligt BMI-skalan. Jippie tjohoo. Not.
Jag saknar mig gamla kropp, och saknar vad jag kunde göra med den, att jag trots alla ostbågar och fiskburgare inte gick upp ett gram. Eller fan, jag vet inte. Den vägrar ibland, och ibland inte alls. Blajblaj...
Ikväll blir det bio igen, "Year 1", den kan ju vara bra, det är ju Jack Black.
Vi synes och höres, en dag kvar till helg och alla festligheter.
Kroppsligt och psykiskt bryt
Det gör ont överallt, det värker, svider och kliar. Min kropp har gett upp.
Om det beror på medicinerna eller mina magbesvär vet jag inte, men jag känner mig så grymt svag. Kanske är jag sjuk. Kanske är det så att det är mensens fel?! Men nej, så här brukar det inte kännas. Mitt huvud känns tungt, hjärtat slår dubbelslag, benen viker sig ibland och jag blir alldeles snurrig när jag reser mig upp.
Idag fick jag ett litet bryt. Skulle ringa till min fröken Malin, för att kolla hur det går med läkare, sjukskrivning osv. Men det visade sig att hon är på semester tom den 24, det betyder att jag alltså missar ytterligare en månads sjukpenning. Jag har ingenting att leva på, och det blir ont om utekvällar, alltså många ångestfyllda kvällar.
Mitt i allt kom ett litet gräl i vägen, och jag tror att jag för första gången fick min karl att verkligen förstå hur jag egentligen mår, jag har så svårt att sätta ord på det, det har jag alltid haft. Hur sätter man ord på sitt mående?!
Kort sagt, jag är trött och känner mig rysligt sliten. Jag känner energin puttra ur mig. På gränsen till att inte orka mera, snart kommer pappa hem igen, hoppas han hjälper mig fixa det som behöver fixas, jag orkar inte ta tag i allt själv just nu.
Dumheter
Dagens ord.
Dagens ord : Partille Johnny, PJ's.Se artikel
Jag har länge funderat över varför inte brunkräms-idomin-daxwax-toffs-stilen inte haft ett namn, men det har det ju.. det är bara jag som inte varit tillräckligt uppmärksam.
"Tjejerna älskar vår stil, säger PJ-anhängaren Christofer Berg." 20 år från Brunkebergs mest inavlade stadsdel, stackarn. Vi tackar gudarna för internet, hur skulle de annars veta hur man klär sig.
Det riktigt skär i mina ögon när jag ser dessa PJ's, toffsar är väl till för att sätta upp håret? Och vad är grejen med att ha olika skor?
Segeltur
Har varit ute och seglat. Mycket mysigt, mycket välbehöveligt, oxh mycket avslappnat. Det gungar fortfarande. Ända bort till Österåker kom vi.Ett tag trodde jag att jag skulle dö av tristess och rastlöshet, kroppen och hjärnan kan verkligen inte slappna av just nu. Det fungerar inte så. Men jag hade min bok och min Ipod med mig, och det fick duga.
Själva grejen att jag gick med på att åka ut var för att bygga på solbrännan, och bränd det blev jag.. alldeles för bränd.
Men vi tackar och bugar för det fina vädret och bullbåten som kom förbi igår kväll... 170 kronor blev det för fem wienerbröd och två daimstrutar.
Gubben är borta i Grythyttan och jag saknar så det skriker i kroppen, jag saknar doften av honom. Som jag för övrigt lärt mig var den sitter i näsan.. nu kan jag känna hans doft även när han är hundra mil bort.
Det är jag som sitter och vispar grädde, med en visp från dackefejden..
Sjukpenning och Dr. Idiot
Tacka gudarna för sköterskorna/skötarna! De kan sitt jobb.
Min sjukskrivning gick ut i Juni och för ungefär 3 veckor sedan var det meningen att det skulle bli förlängt, men icke! Min, vad jag trodde var en bra doktor, tog bort den helt. Allt blev helt fel, det var meningen att jag inte skulle dit ensam. Att jag, min familj och min sköterska skulle vara där. Att vi tillsammans skulle ge honom en inblick om hur läget var, att jag mår bättre, att jag vill ut och jobba, att jag dagligen försöker jobba med mina hinder. Men att jag, som det ser ut nu inte klarar av att jobba. Det mötet var ett av de värsta i mitt liv. "Jag ser ingen anledning till att förlänga din sjukskrivning, du lider av social fobi och det enda som löser det är att få ut dig i samhället igen", visst stämmer det väl, att jag bara kan bli av med fobin genom att utsättas för den. Men ska man kasta ut någon i atlanten som inte kan simma, istället för att låta personen i fråga gå på simskola först?! Hans svar var "Du kan ju alltid ringa till Soc". Då är frågan vad man säger till dom? "Hej jag heter si och så och jag är för sjuk för att kunna jobba, jag behöver bidrag för att kunna överleva". Jag tror faktiskt att jag redan vet svaret man får. Självklart skulle de skicka mig tillbaka till Dr. Idiot.. och så var man fast!
Min fråga är, hur i helvete ska man kunna få en läkare att förstå hur man mår, om man kan arbeta, vad man måste göra? När man träffar denne ungefär var tredje månad. Det är sick, helt sjukt och jag har helt tappat tilltron till allt vad psykvård innebär.
Bildbomb
Vi kom nyss fram till att jag är en sämst fotograf. Och det kanske är därför min blogg är så bildlös som den är, och visst är det tråkigt. Det borde det ändras på.
Helgen som varit har varit ut över det vanliga.. Jag har dansat bort minst några tusen kalorier, träffat nya och mindre nya vänner, fått en värdig fylla på mindre än 200 kr, skaffat mig en Bi-Bi-BFF, sett slagsmål och poliser med pepparspray. Och bildbevis har jag, i massor! Men som sagt jag är inte född till att stå bakom kameran.
Abstinens
Börjar inse nu att min plånbok inte kommer hålla, men jag kan inte låta pengarna ligga. De måste spenderas!
Fan vad jag hatar när det blir så här, suck och stön, låt mig va.
Jag kan verkligen inte, inte gå ut. En gnutta hypomani, jag tror det.. Så bra funkar mina mediciner!
Nu ska vi göra stan osäker... ännu en gång.