Stolt och bipolär
Jag fick min diagnos för drygt 2-3 månader sen, nu droppar det in personer i mitt liv med bipolär, adhd, add, as.. osvosv. La familia kan också få diagnoser de tidigare bett om, eftersom det nu finns i familjen. Allt blir helt plötsligt mycket lättare.
Dels för att jag själv har människor i min omgivning som kan förstå på ett annat sätt, dels för att jag inte behöver känna mig som den "psykiskt sjuka". Jag har dessutom tagit reda på mer om min släkt och deras eventuella sjukdomar. För som så många andra, har det ofta en ärftlig aspekt. Vi är många i familjen som lider av något.. och jag är säker på att det är så i många andra familjer också. Bort med den friska-svampplockande-svenne-svensken, in med den nya trendige jag-står-för-mig-själv-och-mina-sjukdomar-svensken! Vi är grannar, vänner, familj. Vi är tjejen i kassan på ica, grabben på bussen.. vi är överallt, och vi ser dig. Jag börjar förstå att psykvården inte är som den ska, då vi som sagt bara droppar in.. kanske vore det då dags att lägga lika mycket pengar på psykvården som hälso-och sjukvården?
Jag funderar här ett tag, myser med vetandet att vi är mer än jag trott.. att jag äntligen får gå med i en sån där kool klubb, med hemliga möten. Terapigrupper. Oss Bipolära! Jag är manodeppresiv och idag är jag stolt och inte ensam!!!