vi fortsätter i samma riktning...
Igår ringdes det ju en hel del.. idag fortsatte det, jag har nu pratat med flera vårdcentraler osvosv.. Att ens få en eventuell remiss tar minst 20 dagar. Det börjar kännas en aning visset. Som sagt, de skickar mig vidare och tillbaka..
Jag har nu förstått att jag inte klarar det här på egen hand, jag vet ju egentligen inte vad som är fel.
Idag känns ändå inte helt omöjlig, pappa och jag har planer för veckan och det känns bra att veta att det finns någonting att göra, för trots att jag inte orkar jobba just nu och trots att jag gärna stannar hemma.. kan jag inte sitta och göra ingenting. I veckan ska det tattueras och göras om.. i veckan ska brors hus påbörjas, och mitt ska planeras om.. någonting måste göras annars kommer jag bli sämre.
Just nu tar jag en dag i taget.. ser inte framåt, för just nu är varje dag ett krig mot ångesten som gnager mig i axeln och känslorna som inte får plats i min kropp.