Det går upp och ner just nu.. mest ner faktiskt. Jag har fått öka dosen och allt känns tusen gånger av vad det egentligen är.. eller nåt. Min rosa bok är med överallt, och det är bra.. mitt minne är fortfarande inte det bästa. Sista mötet med David om två veckor och han har fixat någon ny att prata med.. första samtalet är på onsdag, och jag hoppas det är någon lika skön som David. Jag har också fått remiss till ny psykolog, då den jag har just nu bara är akut.. antar att vi ska fortsätta disskutera medicineringen, som jag för övrigt inte disskuterar alls, då jag bara gör som de säger och hoppas på det bästa.. jag menar de ska ju ha koll! Jag trivs inte alls med tillvaron just nu, känner mig en aning handikappad och visst.. depression i sig är väl ett handikapp. Att gå utanför dörren just nu är totalt omöjligt om jag inte har tryggt sällskap med mig, som vet hur jag känner och mår.. Jag har byggt min trygghetskupa i min säng.. och så fort ångesten är i närheten är det där jag befinner mig. Att ens ta mig hem till pappa blir som en stor klump i magen, även då han hämtar mig. Buss och annat kollektivt åker jag inte.. och bil känns tungt. Så just nu är mitt liv ganska stilla, det är en kamp varje dag.. Jag måste våga ta tag i saker och ting.. men rädslan vinner alltid.
MEN!.. jag har också hittat tryggheten, och kärleken... någon sa att det är när man mår värst, det är då alla människor man egentligen inte behöver i sitt liv sållas bort.. och de som är kvar, kommer alltid att vara där. Jag känner större närhet till min familj, eller en del av den... som jag aldrig riktigt känt tidigare. Vill krama, och vill vara nära.. vill visa att jag faktiskt älskar dom. Vänner som fortsätter ringa trots att jag aldrig svarar, vänner som förstår och accepterar.
Allt är just nu på mina villkor, folk får anpassa sig efter mig.. efter mina måsten och rädslor.. det känns en aning bittert, att kräva av folk. Men jag kan inte göra på något annat sätt.. att sätta sig på bussen in till stan, är för mig en omöjlighet just nu. Jag kan heller inte se eller känna andras mående.. jag klarar inte av att bry mig tillräckligt.. även om jag försöker komma ihåg att när någon frågar hur jag mår är det meningen att jag ska fråga tillbaka.. så lyckas det inte alltid. På pappret stod det ungefär "emotionellt okunnig!.."
Jag är sjukskriven till den sista november och efter det är det meningen att jag ska börja med rehabilitering på jobbet.. försöka komma igång igen, men även detta är en stor rädsla. Hur ska jag kunna sälja när jag inte ens kan prata?!
Jag tar en dag i taget, för längre ser jag inte.. planerar ingenting eftersom jag aldrig vet hur jag kommer känna och må.. försöker.
Min största trygghet just nu är Daniel, och jag vet att jag senare har honom att tacka för mycket. Han ställer inga krav, låter mig andas.. han finns alltid där när jag behöver, säger åt mig när jag gör saker jag inte borde. Håller min hand när jag går utanför dörren, kör bil med mig.. slåss med mig när jag behöver få ut lite. Är med i mina humörsvägningar, lugnar mig när jag blir för speedad och väcker mig när jag blir för trött. Kramar mig när jag behöver kramas, kommer till mig när jag behöver närhet.. lyssnar, finns och är närvarande. Trots att jag inte kan bry mig tillräckligt, trots att jag inte kan göra samma saker tillbaka.. trots att jag somnar om på hans födelsedag, när jag lovat att göra frukost på sängen.
Daniel är min största trygghet just nu, det är han som hjälper mig att andas och stå kvar.. det är genom honom jag ser att det faktiskt finns ett liv kvar värt att leva. 