/vafan
Inte för att jag tänker på dig dagligen, inte för att jag känner likadant för dig som innan..
men!.. det gör mig så ledsen att du glömmer(?!) så snabbt, eller kanske gör du så här just för att glömma.
Vi pratade om något för inte så längesen, att få någon att känna sig noll.. Det är precis vad du gjort nu!
Du får mig att känna som om ingenting betytt någonting, att ingenting var bra och att någonting hittar du hos någon annan. Du får mig att känna mig noll. Men det värsta är att jag får ångest för att jag känner så, för jag känner ju inte likadant för dig längre.. eller inte på samma sätt.. för älskar dig, det gör jag, det nekar jag inte.. inte på samma sätt bara. Men att jag känner mig sårad för att du har gått vidare, medans jag står o stampar på samma steg och inte verkar komma någonstans.. det stör mig, fruktansvärt mycket. FAN!
Att du inte berättat någonting tidigare kan jag förstå, men samtidigt inte.. då har du ju ljugit alla gånger jag frågat..
White lie.. ?! eh... Nej den här gången förstår jag, jag måste göra det.. Idag va en bra dag för uppdateringar?!
För att inte låsa mig helt och för att försöka glömma jag med, tänkte jag skriva lite om gårdagens känslostorm...
jag tror att jag inte smält det riktigt helt än, jag förstår nog inte riktigt vad som hände heller för den delen.
Jag har 2 föräldrar + 2, -1, som igår helst skulle vara 0..
Att ha två på samma ställe fungerar, så har det ju alltid varit.. men om det plötsligt dyker upp en tredje blir läget ett annat, om den tredje dessutom kommer i ett icke vänligt ärende.. Håller ångesten mig i handen hårt.
Vi flydde, ångesten och jag.. den tog min hand, drog ut mig genom dörren och satte mig på bussen... där den lämnade mig med tusen frågor, utan telefon, kläder och i det värsta tänkbara skicket.
Jag bet mig i läppen och hoppades på att ingen man kände skulle kliva på..
Allt jag ville var att ha en hand att hålla i, min trygghand.. Jag hoppades för allt i världen att han skulle stå och vänta när jag klev av bussen, att han kände på sig att något var fel och satte sig på sin svarta häst och red till min undsättning.. men han stod inte där. Mitt bland tusen främlingar stod jag och bet mig i läppen för allt jag hade, mitt bland tusen främlingar stod jag och funderade på vart jag skulle ta vägen, hur jag hamnat här och varför min trygghet inte stod där och väntade på mig. Mitt bland tusen främlingar hade ångesten hunnit i kapp mig och när som helst skulle den sticka hål i hela mig. Jag flydde igen, in på pressbyrån.. nu fick cigaretterna rädda mig..
ett halvt paket senare stod jag uppe på lappkärsberget i hopp om att jonny skulle vara hemma, det va han..
igår var det han som tog min hand.
men!.. det gör mig så ledsen att du glömmer(?!) så snabbt, eller kanske gör du så här just för att glömma.
Vi pratade om något för inte så längesen, att få någon att känna sig noll.. Det är precis vad du gjort nu!
Du får mig att känna som om ingenting betytt någonting, att ingenting var bra och att någonting hittar du hos någon annan. Du får mig att känna mig noll. Men det värsta är att jag får ångest för att jag känner så, för jag känner ju inte likadant för dig längre.. eller inte på samma sätt.. för älskar dig, det gör jag, det nekar jag inte.. inte på samma sätt bara. Men att jag känner mig sårad för att du har gått vidare, medans jag står o stampar på samma steg och inte verkar komma någonstans.. det stör mig, fruktansvärt mycket. FAN!
Att du inte berättat någonting tidigare kan jag förstå, men samtidigt inte.. då har du ju ljugit alla gånger jag frågat..
White lie.. ?! eh... Nej den här gången förstår jag, jag måste göra det.. Idag va en bra dag för uppdateringar?!
För att inte låsa mig helt och för att försöka glömma jag med, tänkte jag skriva lite om gårdagens känslostorm...
jag tror att jag inte smält det riktigt helt än, jag förstår nog inte riktigt vad som hände heller för den delen.
Jag har 2 föräldrar + 2, -1, som igår helst skulle vara 0..
Att ha två på samma ställe fungerar, så har det ju alltid varit.. men om det plötsligt dyker upp en tredje blir läget ett annat, om den tredje dessutom kommer i ett icke vänligt ärende.. Håller ångesten mig i handen hårt.
Vi flydde, ångesten och jag.. den tog min hand, drog ut mig genom dörren och satte mig på bussen... där den lämnade mig med tusen frågor, utan telefon, kläder och i det värsta tänkbara skicket.
Jag bet mig i läppen och hoppades på att ingen man kände skulle kliva på..
Allt jag ville var att ha en hand att hålla i, min trygghand.. Jag hoppades för allt i världen att han skulle stå och vänta när jag klev av bussen, att han kände på sig att något var fel och satte sig på sin svarta häst och red till min undsättning.. men han stod inte där. Mitt bland tusen främlingar stod jag och bet mig i läppen för allt jag hade, mitt bland tusen främlingar stod jag och funderade på vart jag skulle ta vägen, hur jag hamnat här och varför min trygghet inte stod där och väntade på mig. Mitt bland tusen främlingar hade ångesten hunnit i kapp mig och när som helst skulle den sticka hål i hela mig. Jag flydde igen, in på pressbyrån.. nu fick cigaretterna rädda mig..
ett halvt paket senare stod jag uppe på lappkärsberget i hopp om att jonny skulle vara hemma, det va han..
igår var det han som tog min hand.