/evilive

Sårad, arg, ledsen, förtjust, förvirrad, tom, ensam...
Jag känner.. på tok för mycket!
Ett ord och hela världen rasar samman, en blick och allt bara försvinner.
Lättstött, otrevlig och kritisk... till allt!
Jag blir lätt en belastning!

Jag vänder andra kinden till *slap*...  jag är medveten om det.
Jag tillåter mig själv att såras, jag visar sårbarheten för såna som inte borde se den.
Låter mig utnyttjas, söker och blir sårad igen.

Jag försöker berätta, men orden kommer inte fram.. Jag kan inte förklara hur allt känns..
hur skulle jag kunna? Jag lever mitt liv som om jag hade hundra kvar, bryr mig inte för stunden, gör det som faller mig in.. och alltid alltid blir det fel. Jag får ångest, och sen får jag ångest för att jag har ångest, sen börjar tankespiralen.. Det går på automatik, alla gånger.
Jag tänker inte, blir sårad, vänder kinden till, blir sårad igen, lägger mig ner visar sårbarheten, blir sårad en gång till, jag får ångest, det gå neråt.. snabbt, allting spricker i mig, men utåt ser allt okej ut..

Jag vill bara lägga mig ner och sluta känna.

Jag är som en fjäder över ett kokande Vesuvius, så sårbar att minsta vindpust får mig att försvinna.
Jag försöker inte längre, det slutade jag med för längesen..
Tron på att det kommer gå över finns inte längre, jag har gett upp tanken på att jag en dag ska må bra, hoppet vet jag inte var jag har.. Och det ska väl vara det sista man förlorar?!