/detvänderfort
Inbillar jag mig bara, eller har jag blivit helt paraniod?
Känns det bara så, eller lider jag av panikångest?
Lättstött som faen, totalt ostabil.
"Hör du röster?"
Nej jag hör inga jävla röster, och nej jag skär mig inte i armarna..
men jaaaaaa, jag mår dåligt! Skitzofreni, nej! kanske lider jag av verklighetsinsikt?
Ingen luft, jo luft i massor.. nåt att andas in, men nej inte luft.
Det sticker i fingrarna.
Skaka på foten, pilla på nåt. Hela, hela tiden.
Flackande blick?.. nej, koll på läget???!
Bussar, tåg och tunnelbana försökte jag med, men icke.. det gick inte!
Ångest, ångest, ångest.. vill inte se människorna, vill inte synas.
Bussen krockar, tåget spårar ur, tunneln rasar in.
Jag bryter ihop närsom, inte vara ensam, nån att hålla hand.
Sömnen och drömmen har lämnat mig, jag förblir vaken, minst 20 timmar varje dag!
Tid på fredag, känns skönt.. bara pappa kan skjutsa in mig, annars blir det nog inte av.
Jag ska flytta hem till pappa igen, han tror att jag kan behöva lite lugn, tystnad, gitarren och missen.
Det tror jag också. I helgen ska vi mysa, jag längtar redan.
Anthony är mitt lugn. Han håller mig i handen och torkar mina tårar, det räcker.
Hans kropp är min trygghet.