/nuså
Efter ett jävla avbrott.. bestämde jag mig för att lägga mig med papper och penna för att skriva av mig lite.. och det fungerade.. som fan..
"Att inte ha sitt eget space är grymt jobbigt. Speciellt med två smattrande småsyskon, en hysterisk mamma och en idiot i huset. Jag kan skatta mig lycklig som har egenskapen att kunna stänga ut och helt gå in i mig själv när jag verkligen behöver det.. annars skulle ett bryt inte avra långt borta.
Vissa vet exakt när de ska störa för att störa som mest och vet exakt vad de ska göra för att jag helt ska tappa koncetrationen... Det gör mig frustrerad utav bara helvete... jag behöver min tid där jag skriver ut allt. När jag skriver försvinner tankarna ut ur huvudet i samma takt som orden tar form på papperet (eller datorn).. Det ger mig en stund utan kaos.
Musiken ger mig också den stunden.. med musik i öronen kan jag ibland bli helt okontaktbar, helt fokuserad på det jag gör och riktigt riktigt lugn.. Med musik i öronen kommer kreativiteten.. det är då jag skriver, ritar och skapar mest. Böckerna fungerar också, de ger mig inga dåliga tankar och den där pausen jag behöver dagligen...
Jag klarar mig alltså någorlunda bra utan det där lilla spacet, jag skapar mitt eget i mig själv där det krävs oerhört mycket för att ta sig in och störa.
Med lurarna i öronen ligger jag och skriver av mig med papper och penna för första gången på riktigt länge. Du kan försöka störa men jag tror inte att du lyckas... för lurarna sitter där de sitter och just nu är jag helt inne i mig själv.
Skrivandet är igång nu och jag ska försöka fortsätta på mitt inlägg om pojke-flicka/flicka-pojke tanken...
Det där med att ha en riktigt nära vän av det andra könet utan att känna sig attraherad på något vis.. Försöka beskriva hur jag känner.. får se hur det går.
Först och främst kanske jag ska säga att jag tänder på båda könen, självklart på olika sätt men så är det ju alltid.. det handlar inte om vilket kön det är.. inte alls.. det handlar om att ingen är den andra lik och man då inte attraheras av någon på samma sätt som någon annan.
Det svåra är att få människor att förstå att när man har känt varandra ett tag.. ett bra tag.. när man vet alla fel och brister, inte skäms för någonting, känner sig trygg i förhållandet..(VÄNförhållandet) och vet var man står ser vännen på ett helt annat sätt, med helt andra ögon. På något sätt försvinner allt det man kan attraheras av.. Du får samma känsla när du är med personen som när du är med en familjemedlem, det finns ingenting i världen som kan få dig att känna annorlunda. När man kommit till den punkten där man kan sova i samma säng utan hångel och mys, prata om vad som helst och verkligen inte skäms för något.. när personen står en riktigt nära och vet alla fel och brister skrymslen(?) och vrår.. det är då attraktionen försvinner och man aldrig aldrig någonsin ser vännen som någonting annat än en vän.
Det kan vara svårt att förstå precis som det är svårt att försöka förklara. Alltför ofta har folk (killar) svårt att acceptera att för mig finns det alltid en vän som står mig närmare och känner mig bättre.. "Alltför ofta" är en underdrift för jag har aldrig träffat en kille som accepterat det.. men om jag någon gång träffar den killen är han guld värd för aldrig någonsin kommer mina vänner i andrahand!!!!"
Ett vagt försök.. men kanske kanske förstår du nu vad jag menar.. Det är rentutsagt SKITSVÅRT att försöka förklara känslor.. och en känsla som inte finns, som aldrig kommer finnas och aldrig funnits är om en ännu svårare..
En vän är en vän och aldrig något annat!
"Att inte ha sitt eget space är grymt jobbigt. Speciellt med två smattrande småsyskon, en hysterisk mamma och en idiot i huset. Jag kan skatta mig lycklig som har egenskapen att kunna stänga ut och helt gå in i mig själv när jag verkligen behöver det.. annars skulle ett bryt inte avra långt borta.
Vissa vet exakt när de ska störa för att störa som mest och vet exakt vad de ska göra för att jag helt ska tappa koncetrationen... Det gör mig frustrerad utav bara helvete... jag behöver min tid där jag skriver ut allt. När jag skriver försvinner tankarna ut ur huvudet i samma takt som orden tar form på papperet (eller datorn).. Det ger mig en stund utan kaos.
Musiken ger mig också den stunden.. med musik i öronen kan jag ibland bli helt okontaktbar, helt fokuserad på det jag gör och riktigt riktigt lugn.. Med musik i öronen kommer kreativiteten.. det är då jag skriver, ritar och skapar mest. Böckerna fungerar också, de ger mig inga dåliga tankar och den där pausen jag behöver dagligen...
Jag klarar mig alltså någorlunda bra utan det där lilla spacet, jag skapar mitt eget i mig själv där det krävs oerhört mycket för att ta sig in och störa.
Med lurarna i öronen ligger jag och skriver av mig med papper och penna för första gången på riktigt länge. Du kan försöka störa men jag tror inte att du lyckas... för lurarna sitter där de sitter och just nu är jag helt inne i mig själv.
Skrivandet är igång nu och jag ska försöka fortsätta på mitt inlägg om pojke-flicka/flicka-pojke tanken...
Det där med att ha en riktigt nära vän av det andra könet utan att känna sig attraherad på något vis.. Försöka beskriva hur jag känner.. får se hur det går.
Först och främst kanske jag ska säga att jag tänder på båda könen, självklart på olika sätt men så är det ju alltid.. det handlar inte om vilket kön det är.. inte alls.. det handlar om att ingen är den andra lik och man då inte attraheras av någon på samma sätt som någon annan.
Det svåra är att få människor att förstå att när man har känt varandra ett tag.. ett bra tag.. när man vet alla fel och brister, inte skäms för någonting, känner sig trygg i förhållandet..(VÄNförhållandet) och vet var man står ser vännen på ett helt annat sätt, med helt andra ögon. På något sätt försvinner allt det man kan attraheras av.. Du får samma känsla när du är med personen som när du är med en familjemedlem, det finns ingenting i världen som kan få dig att känna annorlunda. När man kommit till den punkten där man kan sova i samma säng utan hångel och mys, prata om vad som helst och verkligen inte skäms för något.. när personen står en riktigt nära och vet alla fel och brister skrymslen(?) och vrår.. det är då attraktionen försvinner och man aldrig aldrig någonsin ser vännen som någonting annat än en vän.
Det kan vara svårt att förstå precis som det är svårt att försöka förklara. Alltför ofta har folk (killar) svårt att acceptera att för mig finns det alltid en vän som står mig närmare och känner mig bättre.. "Alltför ofta" är en underdrift för jag har aldrig träffat en kille som accepterat det.. men om jag någon gång träffar den killen är han guld värd för aldrig någonsin kommer mina vänner i andrahand!!!!"
Ett vagt försök.. men kanske kanske förstår du nu vad jag menar.. Det är rentutsagt SKITSVÅRT att försöka förklara känslor.. och en känsla som inte finns, som aldrig kommer finnas och aldrig funnits är om en ännu svårare..
En vän är en vän och aldrig något annat!