/...detgickåthelvetedethärmed!
Det där med pojke-flicka, flicka-pojke.. är en svår grej!
Kärlek finns i så många olika nivåer, på så många olika sätt.. Man känner en kärlek för en viss person och en annan för en andra person. Det är Familj, Vänner och Pojk/flickvän... Skillnaden är hårfin, för vi känner alla kärlek till de nära, vi älskar och kan dö för de. Att förklara för någon hur du känner för en viss person är inte alltid lätt, att förklara för andra vad personen betyder och är för dig är inte heller lätt. Att som tjej dela säng med sin närmaste vän är inget konstigt, men om hennes närmaste vän är en kille? Det uppstår snabbt missförstånd.. En tjej kan inte dela säng med en kille utan att ha sex?.. Utan att kramas?..
vind för våg försvann min tankebubbla, sprack så fort hon kom hem... I en annan del av världen kanske jag någon gång får ro att skriva av mig allt, och kanske kanske jag någon gång får till det. Men inte här och inte nu... För hon kommer och sticker hål på alla mina tankebubblor som en rakbladsvass kniv! Jag hatar det, kan inte vara kvar.. Varför kan mammor och pappor aldrig någon gång ta det lugnt, komma hem utan att skapa kaos av allt, varför kan de inte bara slappna av? Kanske blir allt mycket bättre då?...
Kärlek finns i så många olika nivåer, på så många olika sätt.. Man känner en kärlek för en viss person och en annan för en andra person. Det är Familj, Vänner och Pojk/flickvän... Skillnaden är hårfin, för vi känner alla kärlek till de nära, vi älskar och kan dö för de. Att förklara för någon hur du känner för en viss person är inte alltid lätt, att förklara för andra vad personen betyder och är för dig är inte heller lätt. Att som tjej dela säng med sin närmaste vän är inget konstigt, men om hennes närmaste vän är en kille? Det uppstår snabbt missförstånd.. En tjej kan inte dela säng med en kille utan att ha sex?.. Utan att kramas?..
vind för våg försvann min tankebubbla, sprack så fort hon kom hem... I en annan del av världen kanske jag någon gång får ro att skriva av mig allt, och kanske kanske jag någon gång får till det. Men inte här och inte nu... För hon kommer och sticker hål på alla mina tankebubblor som en rakbladsvass kniv! Jag hatar det, kan inte vara kvar.. Varför kan mammor och pappor aldrig någon gång ta det lugnt, komma hem utan att skapa kaos av allt, varför kan de inte bara slappna av? Kanske blir allt mycket bättre då?...
jag rymmer igen...